|
|
|
|
|
Mitt på ekvatorn, högt, högt över molnen på 5300 meters höjd. Vi stod på en glaciär så nära solen att vi nästan kunde ta på den. Ett flygplan på inflygning mot Quito kom glidande i jämnhöjd med oss. Piloten vinkade och vi gjorde detsamma. Solen sken och det kändes som om vi befann oss bland gudar.
Den gångna vintern reste jag och min svåger Björn på klättertur till Ecuador i Sydamerika. Ecuador som fått sitt namn av sitt geografiska läge- ligger mitt på ekvatorn. Landets huvudstad, Quito, är beläget på en bördig högplatå 2800 möh. Omgivningen är mäktig. Runt om staden syns nio vulkantoppar på runt 5000 meters höjd. Det är en stor stad. Här bor närmare 2 miljoner invånare i en blandning av kolonial 1800-tals arkitektur, höga moderna glashus och en stor slum.
Det allra mäktigaste av alla de berg som finns runt Quito är det sägenomspunna Cotopaxi. Cotopaxi är vad man närmast kan beteckna som den mest perfekt definierade konformade vulkantoppen i världen. Cotopaxi är också världens högsta "levande" vulkan. Med sina 5897 meter står den som ett utropstecken bland de andra bergen. Eftersom berget ligger på synhåll, från Quito, drar den med sin ständigt vita glaciärtopp, alla besökares blickar till sig. En inre röst viskar nästan befallande att "du måste dit upp". Upphovet till vår tur ditupp var en gammal ungdomsdröm som Björn länge burit på. Nu gjorde vi slag i saken.
Nu är det inte så enkelt som att bara sätta vandrarkängorna på sig och klättra upp. De höga höjderna i Ecuador för respekt med sig. Redan när man stiger ut ur flygplanet på Quito´s flygplats känner man av den tunna luften. Det tar någon dag innan huvudvärken släpper. Tänk på att våra "OS-hjältar" klagade redan på 2000 meters höjd. En längre och fysiskt krävande acklimatisering måste till. Det finns de som försöker sig på att bestiga dessa höga berg på egen hand. Men med tanke på höjdsjuka, branta stup, glaciärsprickor och andra möjliga okända faror är det inte att rekommendera.
Vi, dvs, jag och min reskamrat Björn Lindquist från Norsjö i Västerbotten bokade för enkelhetens skull hela klätteräventyret hemma i Sverige. Turen innehöll tre bergstoppar, Pasoschoa, 4200 meter, Illiniza norte, 5125 meter samt som examen, Cotopaxi 5897 m. Det blev en fullträff. Redan på flygplatsen i Quito mötte vår guide, "Edison, oss med en skylt med våra namn. Det gick på så sätt snabbt för oss att checka in på ett hotell inne i Quito. Vi fick två välbehövliga dagar på egen hand för att dels vänja oss vid höjden och dels bekanta oss med Quito och dess närmaste omgivning. Bl.a. tog vi oss till den absoluta ekvatorlinjen där vi kunde vandra med en fot på var sida om jordklotet- en häftig känsla. |
 |
|
Vi fick också få en ögonblicklig "studieinblick" i landets höga kriminalitet då vi på en mörk bakgata mötte två knivbeväpnade män. Varningarna vi fått om att inte gå ute i Quito efter mörkrets inbrott visade sig stämma. Det hela avlöpte dock lyckligt. Ytterligare en incident hände senare i veckan då jag under trängsel på en kommunal buss, utan att märka det, fick ytterfacket på min ryggsäck uppskuret av en sk "razorblade-artist". Bytet blev emellertid noll eftersom jag aldrig förvarar något där.
Så startade då resan mot topparna. Första etappen var vandring upp till kraterranden på den utslocknade vulkanen Pasoschoa. Starten skedde på bördig jordbruksmark. Gick brant vidare genom en regnskogsliknande bambuvegetation. Sedan via "fjällbjörksterräng" upp över trädgränsen och slutligen på "kalfjällmark" till toppen. Väl uppe kunde man kika ned i den molnfyllda kratern- en hissnande känsla. 4200 meter- personliga höjdrekord med råge. |
 |
|
Helt slutkörda tillbringades natten på en hacienda på bergsslutningen, höjd 3100 meter. Gissa om vi somnade lätt efter middagen. Som brukligt i Ecuador fick vi potatissoppa som förrätt, följt av hönskött med potatis och tropisk frukt.
Upp i ottan och vidare uppåt, Denna dag bar det iväg mot berget Illiniza norte. Vår guide Edison körde oss i jeep, på något som han påstod var en väg, upp till en "p-plats" på 3800 möh. Luften kändes redan tung att andas men vi skulle till fots vidare uppåt för fortsatt acklimatisering. Vid 4400 meter stannade vi för lunch. Med huvudet värkande av syrebrist kändes det svårt att äta. Enligt uppgjord plan tältade vi vid bilen. Just som vi satt upp tält och riggat sovsäckar dundrade ett fruktansvärt fjälloväder in över bergtopparna. Det blev att krypa ned i sovsäcken och stänga.
På morgonen sken solen igen. Här lever man verkligen med vädret! Denna gång packade vi för annat boende. Vi skulle upp till Illinizas basläger, en s.k. "refugio hut". Ett stenhus med britsar avsett för bergsklättrare på väg upp till toppen. Det var ansträngande och tungt men vi nådde upp till huset på 4650 möh. Utsikten var hänförande. Vi var inte ensamma. Det var ytterligare några grupper med klättrare som skulle tillbringa natten här uppe. Alla utom vi visade sig vara erfarna alpinister. Att slappna av och falla till sömns i den tunna luften var inte att tänka på för oss. Vår guide, däremot, somnade bara han la sig raklång- livet är orättvist.
Kl 05.00, iklädda pannlampor och fortfarande i kolmörker, påbörjades klättringen upp mot toppen. Det var brant och nattens frost hade gjort vissa partier väldigt hala. Vartenda steg uppåt fick ske i "slow motion". Trots allt gick det ändå uppåt och vi nådde toppen lagom till soluppgången. Utsikten och upplevelsen här uppe på 5125 m.ö.h. slog det mesta någon av oss tidigare upplevt. En nästan andlig känsla flög igenom oss. Rakt i öst tronade nästa mål- den evigt snöklädda Cotopaxi upp sig. Nu visste vi att vi kunde klara det. |
 |
|
Uttröttade av sömn- och syrebrist men väldigt lyckliga tog vi oss ned mot jeepen igen. Natten tillbringades på en kombinerat pensionat och "Gaucho", dvs. en kofösarhacienda, på randen till kalfjället. Höjden, 3600 var perfekt inför det som komma skulle. Vägen mot Cotopaxi gick över en kalfjällsplatå som mest liknande de bilder man sett av månen. Över alltsammans härskade Cotopaxi likt en glasstrut. Planeringen denna dag var att gå från randen av kraterkonen på 3700 m gå upptill Cotopaxis baslägerstuga på 4800 meters höjd. Vi började i fint väder men fick snart veta av att vi levde. En snöstorm av skånskt virke svepte över oss. I snögloppet stretade vi oss ändå ända upp till lägerstugan för välbehövd vila. Vi var rejält utpumpade efter att i den tunna luften klättrat 1100 höjdmeter. Den myckna snöandet var emellertid inte något gott tecken inför morgondagens toppförsök. Var det så att det snöat även upp på glaciären innebar det att glaciärsprickorna dolts och att det i såfall av säkerhetsskäl kunde vara omöjligt att klättra ända upp. Vi hoppades på att molnen inte varit så höga. |
 |
|
Vi tillbringade återigen natten på "kofösarhaciendan". När vi på morgonen tittade upp kunde vi dessvärre inte se Cotopaxis topp. "Bara det inte snöat hela natten där uppe". Efter att packat ihop all utrustning bar det iväg tillbaks mot Cotopaxi. Under klättringen upp klarnade vädret. Det var snö långt ned på sluttningarna. Väl uppe i baslägershuset berättade vår guide att de som försökt nå toppen under natten i snön tvingats att avbryta. Vi satsade trots detta besked framåt och tog oss till en närbelägen glaciär för att träna isklättring med isyxa och stegjärn. |
 |
|
Under kvällen anlände flera andra grupper med bergsklättrare upp till baslägret. Däribland några vi tidigare träffat på Illiniza. Mat och sömn är inte lätt på denna höjd. Vi fick i oss lite soppa och choklad och te. Kl 01.00 stod vi färdigklädda inför toppförsöket. Ekvatornatten var kall och disig. Med lampor på huvudet började vi den mödosamma vandringen uppåt. Efter 2 timmars klättring nådde vi fram till kanten av glaciären. I mörkret kändes det överväldigande. Vi var nu uppe på 5200 meters höjd och det började klarna upp. Långt, långt nere i dalen syntes ljusen från Quito och andra städer. Det var väldigt mycket snö häruppe, ca 40 cm nysnö, så det såg sannerligen inte bra ut. Vi monterade isklättringsjärnen på fötterna, tog tag i yxorna och gav oss iväg upp på glaciären. Vi hann inte mer än bak den första isbergsklippan förrän vi mötte en grupp med erfarna klättrare som startat före oss. En i deras grupp hade trampat igenom snön och "fastnat" med foten ned i en glaciärspricka. Eftersom det inte säkert gick att hitta lederna avbröts uppstigningen. Sammanlagt var vi 15 st. klättrare där uppe. Alla tvingades vi att avbryta. Vädret kan man inte rå på hur väl förberedd man än är. Det var några av de andra klättrarna som i besvikelsen inte kunde hålla gråten tillbaks, (typiskt toppjägare). Björn och jag, amatörer som vi är, kände oss nöjda med det vi uppnått, 5225 meter över havsytan! Det för respekt med sig, även i bergsklättrarkretsar. Europas högsta topp, Mount Blanc, är på "futtiga" 4810 meter. |
 |
|
Efter att ha gått ned till baslägerstugan igen inväntade vi soluppgången. Kl 06.00 var det glasklar himmel och en underbar luft. Vi beslöt oss för att återvända upp till glaciären. Väl däruppe igen var känslan och utsikten hänförande. Vi tog ytterligare några meter upp till 5300. Nu var vi riktiga "Andinistas". |
 |
|
Det var när vi stod på glaciären och fotograferade som planet mot Quito kom inflygande…
Vulkanhälsningar: Staffan Käll, numera "andinist" från Älmhult
Staffan Käll
|
|
|
