|
|
|
Kompassen
|
Vid orientering används kompassen som hjälp för att hålla riktningen. Kompassnålen, vilken brukar vara rödmarkerad, pekar alltid mot den magnetiska nordpolen.
Det finns ett antal olika varianter att välja på. Inom orienteringssporten är det rätt vanligt att använda en tumkompass som sitter på tummen och som dessutom alltid är placerad på kartan. När det gäller friluftsliv används vanligen en kompass med vridbart kompasshus. Det finns också en modell med en spegel, syftkompass, som gör det lättare att hålla riktningen vid kompassgång.
|
 |
|
På kompassen finns ett kompasshus som är vridbart och indelat i grader. En linjal används för att mäta avstånd. Vanligtvis hittar du även ett litet förstoringsglas som är trevligt att ha om kartan är plottrig (se kompassens delar nedan).
|
 |
|
Kompassriktning
|
För att ta ut en kompassriktning på en karta gör du så här (fig 1, från start till mål):
Lägg kompassens linjal eller hjälplinjerna utmed den sträcka du tänkt marschera (fig 2). På kompassen skall marschriktningspilen peka i samma riktning du tänkt dig att gå.
Därefter vrider du på kompasshuset så att hjälplinjerna (i kompasshuset) blir parallella med kartans meridianer (fig 3).
Tänk också på att kompasshusets norrmarkering pekar åt norr på kartan. Annars finns ju risken att du gör en 180 gradare dvs går åt motsatt håll.
|
|
|
Nu är det dags att börja gå. Håll kompassen hyfsat vågrätt i handen. Vrid på dig tills kompassens röda nål hamnar i kompasshusets norrmarkering (fig 4). Därefter skall du förflytta dig i samma riktning som kompassens marschriktning dvs den pil som finns längst fram på kompassen. Före du går iväg är det lämpligt att syfta in något tydligt föremål i terrängen. Sedan är det bara att bege sig dit. Väl framme tittar du på kompassen igen och ser till att norrpilen håller sig inom norrmarkeringen på kompasshuset och syftar in ett nytt föremål.
Tänk på att metallföremål i närheten kan göra att kompassen visar fel.
|
|
Kartan
|
Kartan återger terrängen på ett tvådimensionellt sätt med hjälp av olika färger och symboler. Alla höjdformationer brukar redovisas med brun färg. Vattendrag och sjöar med blått. Hus, stigar och vissa vägar med svart. Öppen mark med gult.
För att veta hur brant det är med hjälp av höjdkurvor behöver vi känna till vilken ekvidistans som gäller för den aktuella kartan. På friluftskartor är det vanligt med 25 meters ekvidistans. Det betyder att mellan varje höjdkurva är det 25 meter. Desto tätare höjdkurvor på kartan desto brantare blir det i verkligheten.
Kartans skala talar om hur mycket den är förminskad jämfört med verkligheten. En kartskala på 1:50000 betyder att 1 meter på kartan är hela 50000 meter i terrängen eller om man så vill 1 cm på kartan motsvarar 500 meter i naturen.
|
|
Kartläsning
|
Vid kartläsning gäller det att översätta verkligheten till kartan eller tvärtom. Du måste se till att kartans norr hålls i samma riktning som kompassnålens röda ände annars får du inte det att stämma.
Du stämmer av kartan mot terrängen genom att ta något tydligt förmål och se att det ligger på rätt sida om dig. När du sedan förflyttar dig kan du med jämna mellanrum stanna upp och kontrollera att du går rätt.
Vid all kartläsning är det bra att förenkla kartbilden dvs sålla bort det oväsentliga och bara läsa på tydliga och framträdande detaljer. Mät också med hjälp av kompasslinjalen avstånden så har du lite mer grepp på när du skall nå målet.
|
